Dödens Aldrighet!

Såg ett program på tv om människor som mist en nära i olika katastrofer och andra omständigheter. Kvinnan dom intervjuade skulle tala om hur det kändes att aldrig mera få se eller höra den man mist. Hon nämnde "dödens aldrighet", en mycket bra mening. Att "aldrig få träffa den personen igen är skrämmande. Vem har inte haft den tanken när man själv är borta vad som komma skall?  Försvinner vi i tomma intet eller lever vi vidare på något sätt. Funderingarna är väl många kan jag tro. Jag har svårt att tro att vi skulle finnas denna relativt korta stund på jorden för att sedan aldrig mera existera. Personligen tror jag vi återförenas med våra kära på något sätt. Men evigheten känns skrämmande att tänka på i livet efter detta.

Bilden är lånad från nätet!

Faktum är att varje dygn lämnar vi den fysiska världen när vi lägger oss för att sova. Vi lämnar  kroppen och den fysiska världen med vårt medvetande. Att avlägsna medvetandet från kroppen motsvarar att dö. Hjärnan blir medvetslös -alltså utan medvetande- helt enkelt därför att medvetandet finns i en annan dimension. I denna dimension fungerar den levande och med full uppmärksamhet.

Efter sömnperioden vänder  den tillbaka till den fysiska kroppen och världen. Vi är "tillbaka"!

Bilden är lånad från nätet!

Vår rädsla för döden beror helt enkelt på att vi inte minns vad vi gjort under natten, och därför upplever vi döden som något okänt. Det är varken nöd eller sorg i familjen, om vi meddelar att vi beslutat oss för att lägga oss och "dö" en timme eller två - helt enkelt för att vi i den situationen kallar processen en middagslur. Som bekant så gör det inte ont att falla i sömn.

Läste ett citat från okänd: -Det är inga smärtor i dödsögonblicket, ingen kamp när vi lämnar kroppen, inte ens om det finns tecken på fysiskt lidande.

Bilden lånad från nätet!

Ta vara på varann, kramar!