Öppen magnetkamera!

Restaurang J/ Nacka Strand

Så, då började jag närma mig dagen D! Magnetröntgen i Stockholm. Jag var sjukt nervös. Umgicks med mina barn kvällen innan och blev bjuden på julbord på restaurang J där min son jobbar som kock. Vilket underbart julbord! Superfrächt, verkligen! All maten stod i ett slags uterum som höll 8-10 grader.Sen åt man inomhus i värmen! Det var sååå gott! Lite mat lugnar magen och själen :)

Rökt räkor, lax av olika slag, ostar, skinka,röror mm mm

Omelette,revbensspjäll,korvar,jansson, rödbetssallad mm mm

Efterrätt i överflöd

Kan varmt rekommendera detta julbord :)

Sedan blev det färd tillbaka hemåt till hotellet! Jag delade rum med en av mina döttrar på Comfort Hotell.Tycker om att bo där, känns liksom hemma på något sätt eftersom jag har båda döttrarna jobbar där!

Nästa dag åt jag frukost på hotellet, älskar hotellfrukost!

Sen kom nervositeten tillbaka, nu var det då dags att ta sig till Sabbatsbergssjukhus. Dotter Sandra följde med som stöd. Väl inne så visste jag inte vad jag hade att vänta. Tänk om jag inte skulle klara av det denna gången heller? Berättade för killen som tog emot mig att jag var sjukt nervös, han var fullt förstående och helt underbar.

Han berättade i detalj allt som skulle hända och jag såg att MR-kameran stod på 4 pelare och det var fritt med luft och utrymme åt sidorna! Han sa att den kommer att vara på den höjden som den var och skulle inte åka nedåt. Det kändes bra så långt. Jag la mig på britsen och när jag skulle åka under skärmen så sa jag stop. Behövde nog något lugnande än då. Det traumatiska satt kvar som berg från den stängda magnetkameran i Eskilstuna :(
Jag fick stesolid intravenöst och effekten var relativt snabb tack och lov. Han sa som ett tips att jag kunde få en servett över mina ögon mellan lurarna, det var helt ok att jag inte såg uppåt utan bara lite rakt fram om jag ville.

Den här kameran ser lite annorlunda ut men nästan lika!

Han sa att jag skulle blunda när jag åkte in i maskinen, det gjorde jag och upptäckte att utrymmet var en aning större längre in. Sen körde han i intervaller 2 min, 4 min, 8 min......Jag kände mig stolt men hade små perioder av "panik" när jag började tänka på att jag inte fick röra mig. Mellan alla magnetslag så fick jag vicka på tårna och röra armarna lite men kroppen var tvungen att ligga helt still. Gjorde ju röntgen på ländrygg och bäcken.Ett tag kliade det sjukt mycket på mitt smalben, det fixade killen som jobbade, hehe. Han rev på mina torra vinterben med sina naglar som om det inte var första gången, hahaha! Vad skulle jag göra, fick ju inte klia mig själv :) Man blir lite lurad på bilden att den är så kort, den är ju faktisk ett par meter lång.

Hela alltihopa tog ca en timme. Det är ganska lång tid och jag var sjukt stolt att jag äntligen hade klarat av det. Gav killen en kram för att han förstod min rädsla och hade det funnits ett "klistermärke" så hade jag varit värd ett och han med :)

Älskar denna Saffran/skaldjurssoppa i Kungshallen

Efteråt firade jag med en god Saffranssoppa och en öl i Kungshallen :) Tusen tack Sandra att du följde med mig och tack mina barn att ni ville vara med sin mamma när hon besökte denna vackra huvudstad! Nervositeten är borta och jag är en erfarenhet rikare :)

Stockholm by night!

Magnetröntgen!

Denna sjukskrivning blev längre än jag kunnat ana! Efter ett antal besök hos läkare, vanlig röntgen mm mm, så trodde jag jag skulle få en förklaring på det onda? Men nej...tragglar fortfarande i samma spår.
Äntligen fick jag då en efterlängtad magnetröntgen på Mälarsjukhuset i Eskilstuna! Vill inte skrämma upp någon, men jag måste vara ärlig och säga att det var det absolut det jävligaste jag gjort i hela mitt liv!!!
Jag vet att jag har klaustrofobi och gillar inte när jag inte har kontroll. Max 5 sekunder klarade jag, sen sprutade tårarna och jag fick fullständig panik.

Det gick bara inte, inte alls! Killen som körde in mig i dödsmaskinen fick köra ut mig lika snabbt.Han sa lite elakt att -Det här skulle du väl ha tänkt på innan du kom hit?  Men...hur skulle jag kunna veta? Hade tagit lugnande tabletter hemma som inte hjälpte någonting.Ville ju så gärna göra detta för att få svar på mina ryggbesvär. Han sa också att jag kunde fått stesolid insprutat i armen , men nu gick inte det eftersom jag redan hade en dos i kroppen :(

Fullt gråtande åter ombytt frågade jag killen hur länge jag skulle ha legat instängd i "tunnan"? 45 minuter, what???. 45 minuter för länge enligt mig. Han gav mig en ny tid och sa att det säkert skulle gå bättre nästa gång. Jag mådde så dåligt och grät i 2 dagar! Ringde till röntgen och skulle avboka min nya tid, då sköterskan sa att dom skulle ta hand om mig extra nästa gång och ge mig lugnande.

En dag till gick,kände mig nervös och orolig! Skulle jag fixa det? Kan man gå emot sina fobier? Tänkte på känslan när nästippen nästan nådde taket av trumman, när syret kändes som det försvann. När lurarna kom på mina öron och huvudet kändes som bomull. När jag inte såg öppningen nertill och huvudet var ett par decimeter in i tunneln. NEJ TACK, över min döda kropp!!! När jag hörde mina egna hjärtslag som i ett eko och svetten rann. Fick inte heller röra mig och helst inte ens hosta.

Jag förstod att detta inte var något för mig, aldrig i livet att jag skulle göra om det :( Satt hemma och googlade på magnetkameror, jag var inte ensam, det var många som kände som jag. Varför finns då en sådan här apparat? Varför? Tänk på dom som är större än jag, väger mer mm, hur gör man med dom?

Sköterskan sa att det går jättebra, och alla upplever det olika! Jättebra??? Det måste ju bli som en kork i en flaska! Hur klara folk av det? Givetvis har dom då inte klaustrofobi som jag,det kan dom inte ha!

Efter timmar av googlande så såg jag på nätet "guds gåva", hehe! Det fanns en ÖPPEN magnetkamera i Stockholm! På Sabbatsbergssjukhus finns den enda öppna kamera i hela Sverige. Jag ringde direkt till röntgen och fick min remiss skickad dit. Så, nu äntligen har jag min tid den 11/12. Vilken skillnad! Att ha utrymme runt omkring, sen gör det ingenting att jag ligger under den(tror jag). Varför blev jag inte erbjuden denna när dom såg hur dåligt jag mådde? Kostar pengar förstås, men mitt frikort gäller så mig drabbar det inte. Så jag åker upp en dag innan, tar in på hotell och äter en god frukost. Sen infinner jag mig där i god tid! Hoppas det blir som jag tänkt mig, men det vet jag ju inte än! Jag behöver nog lite lugnande ändå om jag känner mig själv rätt! Hoppas det går vägen :)

Att inte unna någon annan!

Förstår inte den Svenska avundsjukan på ett eller annat sätt! Det är inte ofta man ser att någon VERKLIGEN blir glad för någons skull. Många vänder också "kappan efter vinden" på ett tråkigt sätt. Jag vill ju så gärna tro på människan, att det man säger verkligen menas.
Titta bara på dom här programmen,
Extreme Home Makeover .  När alla skriker: MOVE THAT BUS!!! Folk jublar för att grannen har ett nu  mycket finare hus än dom andra i området. Dom har dessutom fått en sprillans ny bil och den senaste teknologin i hela huset. Vem skulle stå bredvid och bli glad för sådant i Sverige?

Kan det verkligen vara så att dom är glada på "riktigt"? Ok, dessa människor som får hjälpen har trauman på olika sätt som cancer, ensamstående mm mm. Det jag funderat på är om dom verkligen har råd att bo i det nya fina huset, det är ju liksom inte gratis att bo heller. En annan sak är också, vill 4 åringen med små gulliga tapeter, en rutchkana och små prinsessklänningar ha det så när hon blir tonåring?

Jag kan vara glad när det ordnar upp sig för andra, men är det inte lite överdrivet att ge dom så mycket så att dom knappt uppskattar det?

Sådant här skulle väl ändå inte vara möjligt i Sverige? Visst ska man hjälpa folk med att hjälpa så man nästan stjälper? Blir man lyckligare när allt är tipp/topp? Hjälp dom, JA! Men hejda er.....och dela med er till flera som har det liknande! Dom kanske har något att lära av Sverige iaf :)