Klimakteriets sidor!

Måste bara skriva om detta! Jag tillhör dom som kom i klimakteriet tidigt, redan vid 48 år ålder. I år blir jag 50, ingen ålder tycker jag , men ändå händer det en massa inom en. Hormonerna ändras, mensen hoppar och kroppen gör som den aldrig har gjort. Jag tillhör dom som är punktlig på dagen, alltid dag 27. Men när klimakteriet gjorde sig till känna så visste jag inte riktigt vad det innebar eller att det SKULLE innebära något annat än utebliven mens och svettningar ( det jag hört).

Oj, det är mycket mer än så....inte till det negativa utan bara det att ingen pratar om det....och då menar jag ingen! Dom jag har hört sagt någonting, då har det bara varit att dom svettas så förbannat.

Jag har svettats men inte "förbannat" mycket, mitt hår dryper inte av svett, vilket jag har sett hos andra. Jag tycker klimakteriet har varit skönt, liksom en annan ro i kroppen och en högre värmekänsla  än tidigare då jag alltid varit frusen. Detta ser jag som positivt hos mig själv vilket jag sa till en läkare. Hennes kommentar var  - Oj, det är första gången jag hört att någon har varit positiv till klimakteriet!

Varför inte om man mår som jag gör/gjort? En sak som jag tänkt på väldigt mycket , det är att man inte vet något om vad som händer med en. Att man kan få förändringar på olika sätt pga att hormonbalansen förändras.

Var på den rutinmässiga mammografin, noga med att gå dit. Allt var som vanlig,t inga konstigheter. Brukar emellanåt känna efter duschen på eventuella förändringar vilket jag nu gjorde även denna gång. Och...vad kände jag inte om en stor knöl, stor som en hasselnöt :( Tänkte inte så mycket på detta innan jag fick svar på mammografin om att dom ville se mig igen efter att dom sett en förändring :(

Min första tanke var att jag "visste det"...hade det liksom på känn, men ändå blev det som ett slag i ansiktet :(   2 hela veckor innan jag skulle tillbaka, suck! Två veckor att fundera och våndas :(
Idag 8/5, är det då dagen jag skulle dit! Det blev ny mammografi, säkert minst 7 bilder från det stället som var misstänksamt. Efteråt fick jag träffa en sköterska och en läkare. Jag fick lägga mig på en brits med en "kil" under ryggen och armen över huvudet för att han med ultraljud skulle se bra.

Jag sa redan att eftersom min mens "råkade" komma någon vecka innan så trodde jag att den nästan var borta , den jag känt. Läkaren sa att jag hade helt rätt, den hade minskat 2/3 delar sen förra mammografin. Det visade sig att det var en godartad cysta som var vätskefylld.
Han frågade om jag ville ta ett cellprov och det tackar man ju inte nej till. Samtidigt så tömde dom cystan på all vätska, och nu är den borta.

Provet dom tog var med en lång ihålig nål som fördes in på stället och sedan in i cystan. Detta var då inte det enklaste för läkaren som säkert stack in och försökte nå den ca 15 ggr. Efter att han misslyckats så tog han ut nålen och jag fick göra samma ingrepp igen. Efter ca 4 försök så lyckades han äntligen och cystan kunde tömmas. Jag tyckte knappt jag kände något, självklart känns det när man har en nål i sig men jag tycker nog att ett stick i fingret känns mer, haha  Jag vill kalla besöket för så gott som smärtfritt, men så har jag en väldigt hög smärttröskel också.

Jag var glad, mycket glad, har varit orolig och har haft svårt att koncentrera mig en tid. Detta var högsta vinsten, inget guld i världen kunde bräcka detta positiva svar. Livet har fått en ny vändning, småsaker blir så oviktiga när livet sätts på prov....jag älskar livet och cyklade därifrån med ett leende och ringde mina barn och närmaste som jag självklart har oroat.

"Livet pågår...glöm inte det"....en knöl man känner behöver inte betyda det värsta, även om det känns så! Kram och tack för ordet!