Gott nytt år!

Idag är det den sista dagen på året och den sista dagen i bloggen! Ett riktigt Gott Nytt År önskar jag er alla.

Själv ska jag fira Nyårsafton på Å-bryggan med en 3-rätters middag och champagne. Bilder kommer senare på det nya året.

Kattungar...

Foto: Sari Jansson

Idag var det då dags att titta på dom små kattungarna. Bara "titta"...hehe.... Man smälter ju som smör när man ser dessa ljuvliga varelser. Hade glömt bort hur små dom kan vara. Dessa var bara 3 veckor och hade precis öppnat sina "blå".

Foto: Sari Jansson

Kattmamman är Norsk skogskatt , pappan okänd :) Helt omöjligt att se vilket kön dom är, får nog vänta ett tag. Ska ta en titt till när dom blivit lite större, har ju allergi och svårt för långhåriga katter, vilket dom verkar vara. Dom får växa till sig lite. Den enda katten som hittills är tingad är den med brunt i ansiktet, bilden ovanför.

Foto: Sari Jansson

Denna katt var kolsvart, det är nog den jag skulle välja eller kanske den med vitt eller den med.....hahaha......jättesvårt....alla är urgulliga.

4 små ullbollar!

Sötingar, säger jag bara....:)

Lucia i Forskyrka 13/12

Forskyrkas Lucia med tärna

Biljetterna var slut redan förra veckan. Men på något konstigt sätt ordnade det sig ialf. Luciakonserten började 20.30. Eftersom jag endast har en liten bit att gå ( bor vid kyrkan) så stannade jag hemma så länge som möjligt. Fullsatt, jajamen....missade förra året, men nu så :)

Lucian tog sig fram genom kyrkgången!

Mycket vackert var det! Tycker att luciasånger är lite sorgliga och rör upp känslor inom en. Men det är rogivande och akustiken är enorm innanför kyrkans väggar.

Följet......tärnorna.....

Älskar Lucia & dess sånger....det blev lite av en Kloster känsla.....me like :) Hoppas ni också har haft en fantastisk dag/kväll!

Luciamorgon!

I alla år har jag stigit upp en timma innan familjen för att fixa frukost innan Luciamorgon på tv.  Har kvar samma tradition trots att jag bor ensam.

Jag tror jag fört traditionen vidare till mina barn :) Ha en riktigt trevlig Lucia, kramar

Sova eller inte sova....det är frågan?

Har haft sömnproblem! Det har jag nog alltid haft, kanske inte direkt problem men jag har sovit lite. Ca 4 timmars sömn /natt,vilket är på tok för lite. Har försökt att sova tidigare på kvällen men vaknar då automatiskt efter 4 timmar på natten. Vad gör man den tiden? Jo tittar på tv och försöker få tiden att gå tills det är dags att jobba.

Allt som hänt den senaste tiden har inte gjort sömnen bättre men otroligt längre. Jag har kommit på att har man mycket som rör sig i huvudet så sätter man telefonen på ljudlös och sover/drömmer  bort det jobbiga. Det fungerar faktiskt. Jag har sovit bort mina dagar den senaste tiden. Knappt varit utanför dörren heller. Var ute i går och upptäckte att det var vitt på marken. Senast när jag var ute var det inte så.

Jo, glömde nästan bort att jag gjorde ett tappert försök att arbeta i måndags, var där i 3 timmar och förstod att det fungerade inte alls. Jag tog semester resten av dagen och åkte hem. Blev sjukskriven IGEN :( Tackar mina fina arbetskamrater för förståelsen och värmen,som brydde sig. Det är fina människor som bryr sig om varandra och andra.

Nu har jag iaf bestämt att jag ska jobba till helgen...gör ett nytt försök med förhoppningsvis bättre restultat....tror det kan funka nu :) Kram på er!

Åter arbetet!

Jag har nu varit hemma i 2 veckor. Jag har stampat på samma ställe till och från. Ena dagen har det känts mycket bättre, vissa dagar åt skogen. Jag har valt bort personer i mitt liv som rör till det och sörjt min kära katt Wilma. Vad vill "folk" mig.....jo....henne stampar vi på så ser "vi" hur långt vi kan gå innan hon bryter ihop. Jag är fortfarande hel och samlad...men frågan är ...hur länge?

Alla vi människor har väl en gräns vad det gäller tolerans...var går min gräns? Jag måste börja jobba nu när sorgen har lättat och minnena är fina efter Wilma. Det andra kan jag ta med mig till jobbet och arbeta bort. Annat att tänka på vill jag ha just nu. Det finns en sak som jag fullkomligt hatar....hatar är ett starkt ord men faktiskt kan jag verkligen skriva det och mena det. Det är när en person säger en sak och den andra en annan. Hur man än försöker få veta sanningen så försvarar sig båda genom att säga att "det har jag inte sagt eller att det har den andra har sagt", jag blir fan tokig!!!!

En sak vet jag...jag ska INTE involvera mig i ett nytt förhållande, nu ska jag hitta mig själv och ta reda på vem jag är. Bra så? Ja, jättebra....länge sen jag kände mig så smart och bestämd. Det räcker nu...lämna mig ifred....glöm mig....radera mitt nr.....gå vidare......jag vill ju bara må bra nu! Vad skulle jag göra utan mina barn & en familj som bryr sig....jo det vet jag.....leva kvar i skiten och aldrig komma vidare.

Jag är glad för denna sjukskrivningstid...jag har behövt den...mer än någon kan förstå...men imorgon är det nya tag...tillbaka till verkligheten och in i framtiden, starka kramar från mig som nu ser fram emot morgondagen :)

Krokodiltårar!

Krokodiltårar är ett uttryck för hycklad eller spelad sorg. Uttrycket kommer från folkloristiska legender där det berättas om krokodiler som gråter för att locka till sig byten, eller krokodiler som gråter för de offer som de slukar. 

En vanlig missuppfattning är att krokodiltårar skulle betyda "stora tårar". 

Stora falska tårar!

Källor [redigera]

• Illustrerad Vetenskap - Gråter krokodiler krokodiltårar?, nr 15/2002, sidan 15

   Så nu vet ni det ni som inte visste :)

Första året jag glömt 1 advent!

Ja, så kan det gå...förvirringen den sista tiden har varit total. Jag försöker samla mig och tänka framåt. Läste på facebook om alla människor som pyntat och pysslat...vaddå, har jag missat något? Såklart jag hade, missade 1 advent. Jorden gick ju inte under för det märkte jag, hehe

Så nu ikväll har jag satt upp nya gardiner och lite belysning, kanske inte så mycket för min egen skull men får besök av mina barn till julen. Så anstränga sig måste jag ju.

Julen är inte min favorittid, kanske bara för att det har inträffat saker i mitt liv just under den tiden. Men att träffa familjen och äta gott är ju det bästa. Julhandeln kommer inte att tjäna på mig i år heller, men det finns säker dom som överhandlar som alltid och gråter i Januari. Det finns också dom som planerar sin jul, köper lite då och då och rättar munnen efter matsäck. Men hysterin är stor, man kan tro att en del är gjorda av pengar.

Jul blir det oavsett man vill eller inte. Varje jul brukar jag gå över till min ensamma granne som bor vägg i vägg. Ibland har han pyjamas när han öppnar. Jag brukar fixa i ordning en jultallrik med allt vad det innebär, kan aldrig tänka mig att han lagar den maten själv. Likaså midsommar, då gör jag samma sak. Han blir lika glad varje gång och tackar varje gång han ser mig resten av året .

Jag gjorde så även till en gammal man som också bodde på Söder. Han lever inte idag.

Känns härligt att tänka på andra i denna familjestund som julen faktiskt är. Tanken är fin och gesten ännu bättre, så det blir en tallrik till grannen även i år. Ha det fint i mörkret ni som läser snart är snön här och lyser upp! Kram

Lägger ner!

Just precis nu  så fick jag känslan av att "jag lägger ner"! Är så trött på allt....innerligt trött! Jag måste gå vidare och väljer att lägga vissa saker bakom mig. Det räcker nu...finito, slut....."borta!!!!! Sådärja...var det så enkelt.....givetvis inte. Men jag måste göra detta för att inte hamna i något ekorrhjul av funderingar.

Jag har skavsår i hjärnan, tankarna snurrar och jag känner att jag inte kommer någonstans. Har en vecka på mig att bygga upp mig själv och sedan vara tillbaka på jobbet. Jag måste komma in i mina vanliga rutiner igen, hur tråkigt det än låter.

Så nu går jag då alltså vidare. Sorgen finns kvar för Wilma men jag kan inte göra någonting för att få henne tillbaka hur mycket jag än vill. Hon ska finnas i mina tankar...alltid...och i mitt hjärta ....

Wilma....du fattas mig!

Sjukskriven en kortare tid!

Det har varit mycket nu...alldeles för mycket! Vissa undrar hur jag orkar, jag likaså. Jag är härdad, det är jag. Blir som sagt inte förvånad längre över saker som händer. Gick till vårdcentralen och pratade med farbror doktorn. Han bara skakade på huvudet och satt stundom mållös när jag berättade om saker jag varit med om. Det är ju gamla saker som gör sig påminda också, allt kommer på en gång när det händer nya trauman. Han ordinerade vila/ aktivitet....men hittade inte ord för allt som jag berättade.

Jag har mycket obearbetat men har kämpat mig igenom dessa saker på egen hand. Visst, alla skulle vi ha någon att prata med, en egen oberoende människa som skulle orka lyssna på våra problem. Jag har min familj, mina barn & syskon. Men kan inte låta bli att tycka synd om dom, som får stå ut med ett och annat.

Detta påverkar ju deras liv också, alla konstiga , knäppa oförståeliga händelser! Men jag har inte bara problem, det finns mycket positivt i mitt liv, måste bara rensa ut det gamla först och gå vidare. Jag är nog en väldigt glad människa i grund och botten som inte ältar problem på krogen eller jobbet. Visst händer det att jag nämner saker som känns aktuella just då men jag ältar inte.

Jag har valt att skriva om vissa saker i min blogg för att jag känner att jag mår så mycket bättre då och att folk som känner mig ska få känna mig som den jag är och inte höra saker i förbifarten och bilda rykten. Tyvärr så finns det ju alltid folk som pratar om saker dom inte vet utan bara hört, får leva med det också.

Jag klarar mig igenom det här också och jag förstår att min familj blir oroliga, men jag fixar det här...tro mig. Snart är jag på banan igen och lever som aldrig förr. Min katt Wilma tänker jag på varje dag och kommer så att göra, saknar såå.....och har nog fortfarande inte fattat att hon inte finns.

När jag stänger fönstret på kvällen så får jag känslan att jag stängt henne ute. Jag häller fortfarande upp mat för 2 katter och får slänga det som blir över. Jag har lämnat allt som det var för att mildra sorgen. Min andra katt ger mig också mycket tröst.

Jag är glad för vänner jag har, vissa har ringt och kollat hur jag har det andra har gjort på andra sätt. Jag vet fortfarande inte riktigt hur jag ska hantera det här med Wilma, kanske hittar en balans snart hur jag ska gå till väga. Döden är inte enkel men så definitiv.....

Ta vara på det ni har, man vet aldrig hur länge....kram & ta hand om er därute...

Papas Tapas!

Har tillbringad så mycket tid hemma nu efter Wilmas bortgång. Tänkte göra så torsdagskvällen också om det inte hade varit för att min syster ringde och ville ha med mig på Papas Tapas. Hade inte ätit på hela dagen så det passade mig jättebra. Vi slog till på en 3-rätters och avslutade med en god efterrätt.

Började med "Gambas Tigres"(jätteräkor)

Nr 2 Oxfilèspett med Aioli

Nr3 Hickoryrökta revbensspjäll  

Efterrätten: Chockladfondue med jordgubbar, päron,marsmallows, banan, lakrits & glass

En kanonmåltid! Det är väl det som är riktigt bra med mat, en tröst liksom :)

På väg hem så var det både julskyltat och tänt i alla skyltfönster på Köpmangatan, riktigt rogivande även om julen inte är min tid direkt, men vackert är det :)

Belyst träd utanför min bostad!

Dessa söta blommor stod utanför min dörr när jag kom hem! En liten tröst av min fina granne Gunilla, jag blev rörd och glad!

Hur ska jag orka?

Rinner livet ifrån en?

Jag är inte stark nu...inte alls stark! Jag gjorde ett tappert försök att träffa några arbetskamrater ikväll, bara för att komma ut och att vara lite social. Har tillbringat tiden hemma, hemma, hemma den senaste veckan.

Det här handlar största delen om min katt som dog, det handlar också om manipulerade känslor runt mig. Jag känner ibland att jag håller på att bli "knäpp", skrattar åt eländet......när fan ska det sluta? Jag tror jag har gått igenom saker i mitt liv som många inte ens skulle uppleva under flera livstider...så känns det och så är det.

Jag skulle kunna bli psykolog.....ingenting känns främmande längre! När folk har problem och dom ventilerar så vet jag direkt vad dom pratar om.....jag har ju varit där......också...:( Är det meningen att jag ska ta hela skörden av livssorg och tråkigheter?  Jag bara undrar?

Livet är ett mysterium....inte ens jag fattar fast jag gått igenom hela registret....men vem är det som förstår? Jag har många bra människor omkring mig, helt klart, jag är glad för min familj och mina vänner....men dom kan inte påverka mina val här i livet.......ingen kan !

Det är tungt nu med det mesta.....men jag siktar framåt.....som jag alltid har gjort......

Blev ingen katt!

Azlan en helt underbar kelig myskatt

Gjorde ett tappert försök att skaffa en katt till. Katten jag hade bestämt mig för var skygg och fräste åt mig, den gick bort på en gång. Kollade runt bland dom andra katterna. En del var nyfikna andra drog sig undan. Men det fanns en röd katt som var en riktig "knähund" :) Den var kelig tillmötesgående och social.

Jag stod och tänkte länge, dom sa att jag kunde tinga den om jag ville tänka men jag bestämde mig att åka hem och tänka i lugn o ro. Redan i bilen kom tårarna....och plötsligt blev Wilma den enda jag kunde tänka på och tårarna sprutade ur mina ögon. Då gick det upp för mig att detta var för tidigt, kunde inte skaffa en ny katt under min sorg.

Jag behöver tid, inte ens säkert att jag skaffar en ny, ska njuta av min katt Kezo som har blivit helt förändrad och nästan tagit Wilmas plats i mitt liv. Hon gör saker som Wilma brukar göra och jag förstår nu mer än någonsin att Wilma tagit den största platsen här hemma när hon levde.

Elinas katt Fransis syster fanns kvar

Nyfikna katter fanns i fönstret när vi kom :)

Får nästan dåligt samvete fast jag vet att jag gett båda katterna kärlek efter vad dom önskat. Jag tror att Kezo automatiskt har dragit sig undan och hållit sig på sin kant när Wilma varit i närheten. Nu ser Kezo sin chans, tror då att det är en dålig idé att skaffa en ny familjemedlem. Tiden får ha sin gång....det visar sig om jag behöver ha en katt till i framtiden. Jag är ju inte utan :))

Ny familjemedlem?

Har funderingar att skaffa en katt till. Satt igår kväll och tittade på djurskyddets hemsida och såg då denna underbara katt. Jag föll pladask! Vet inte om vi passar för varann men åker dit på eftermiddagen och ser efter om han vill ha mig.

Man ska nog inte gå efter det man ser utan hur kemin är när man väl är där. Kanske kommer hem med en helt annan katt, hehe. Det jag tänker på är att om den jag väljer passar med min katt som jag har. Kezo som bor hos mig är lite ensamkatt och tyr sig mycket till mig. Det kanske blir katastrof men jag vill ge det ett försök. Jag vill att dom ska ha sällskap av varann när jag inte är hemma.

Jag är en kattmänniska, trots allergi...vansinnigt  egentligen...men jag kan inte vara utan katt. Åker med systerdotter Elina till Kälby katthem vid kl 16 då dom öppnar. Spänd är jag :) Pim-Pim som denna katt heter blev kastrerad igår och får tas hem tidigast imorgon, passar mig bra.

Jag kanske får med mig alla katter hem :)

Fortsättning följer om det blev Pim-Pim (som jag ska byta namn på) eller någon annan underbar kisse. Oj, vad klockan går långsamt helt plötsligt......

Jag har inte glömt min Wilma, glömmer dig aldrig, men får inte dig tillbaka!

Kaos i livet!

Jag har kaos i mitt liv just nu. Inte så att jag inte trivs med livet i allmänhet utan det händer ständigt saker som jag inte är beredd på. Först nu min allra käraste katt som inte längre finns. Sen mitt nystartade förhållande som jag trivdes med innan jag förstod att vi var på tok för olika. Man kan vara olika. Jag vill ha lugn och ro i mitt liv med inslag av galenskap inom rimliga gränser.

Jag har alltid varit en spontan person med bra självkänsla. Det är viktigt för mig...det här med självkänsla. Inget eller ingen kan få mig på fall längre, är nog för härdad för det. Självförtroendet kan få sig en törn då och då...men man kan jobba sig uppåt. Det jag har känt är sorg den senaste tiden, kroppen liksom går på sparlåga en tid för att sedan tändas upp till full styrka. Jag ser framåt, jag är positiv på livet trots allt jag gått igenom.

En sak jag är glad för är att jag är otroligt medveten för signaler och kroppsspråk, så medveten att ingen längre kan lura mig. Man träffar inte alltid dom rätta människorna i en liv men jag har hela tiden möjlighet att välja och att bestämma över hur jag vill ha det. Det har jag gjort nu...idag...!

Det som inte dödar, det härdar.....

Magkänsla!

Man kan göra hur man vill, man kan säga vad man vill men magkänslan är något att lita på. Känns det fel i maggropen eller intuitionen likaså...då har man oftast rätt. Jag har en sån känsla nu eller flera sådana....

Kan tyvärr inte skriva vad det handlar om det vore att hänga ut situationen. Man kan säga att det är som ett sjätte sinne, en föraning. Sen när man hör att  andra tänkt i samma banor så känner man sig nästan säker. Det finns dom som säger att man inte ska förlita sig på detta för det kan leda en i fel väg. Men jag tycker att man ska det, det är ju så att känner man att något inte känns som det borde eller att man ryggar lite åt händelser eller åt  vad någon säger...då kan det vara så att det inte passar just för mig och att jag borde följa känslan.

Huvudet säger en sak men magen en annan...man kan ju bli förvirrad för mindre :) Det kan ju aldrig vara fel?

Kristoffer Alhström

 

Det finns en person (Filosofen, Kristoffer Ahlström) som hävdar att vi inte ska följa magkänslan eftersom den leder oss på villovägar .  Ett exempel är en Amerikansk reaktion på  terrordåden den 11 september  2001. Plötsligt avstod många från att flyga och körde hellre bil långa sträckor. Resultat: Trafikdödligheten rakade i höjden året efter den 11 september. Kristoffer  Ahlström anser att vi skulle klara oss bättre på att hantera statistik och kalkylera sannolikheter, bland annat.

Jag kan nog hålla med där men vad det gäller ens egna känsla så tror jag människan struntar i statistik och följer sin egen magkänsla....jag tror jag hade gjort det ! Var och en gör som den vill.....men jag rekommenderar att följa sitt hjärta men lyssna på magkänslan :) Kram på er!

Minnesplatsen till Wilma!

Saknar henne så.....ett tag kände jag att jag aldrig skulle kunna gå vidare. Men livet är så, man tar sig igenom svårigheter trots allt. Wilma fattas mig....hon finns inte på sin vanliga plats, hon möter mig inte vid dörren, hon följer mig inte längre till affären. Jag håller mig levande tack vare att livet har sin gång.

Gråtattackerna är inte så ofta nu, har nog tömt mitt förråd snart. Men när jag väl sitter ensam så tänker jag på Wilma. Min andra katt, Wilmas mamma har suttit i alla fönster och tittat och sökt med sin blick. Dom har inte alltid varit sams men dom har funnits för varann. Ser också på katten Kezo att hon ändrat beteende på många sätt. Hon går ut endast för att göra sina behov och sen snabbt in igen. Hon följer varje steg jag tar överallt. Hon är mer kelig och lekfull på ett konstigt sätt. Hon har övertagit Wilmas plats i soffan, exakt på samma ställe. Hon har fått ensamrätt på mig och hon verkar trivas med det.

Hon vet...jag vet att hon vet...att Wilma aldrig mer kommer att komma hem. Den stunden i torsdags morse när dom var ensamna en liten stund tror jag att dom tog avsked. Wilma var förlamad i underkroppen och kunde endast resa sig med överkroppen på ett kämpigt sätt. Jag pratade med Wilma på ett lugnt sätt, höll henne i tassen i bilen och klappade henne på huvudet. Jag var i chock...i min enfald så trodde jag Wilma var odödlig.

Wilma var rädd för vad som skulle hända!

Wilma såg så oskadad ut där hon låg med sin tjocka fina päls.

Jag intalade mig att hon fått en smäll så att benen var brutna och att det skulle gå att fixa, men innerst inne förstod jag att det var allvarligare än så. Men avlivning fanns inte i mina tankar....absolut inte det! Jag kände mig som den barmhärtige samariten som lindrade hennes plågor genom att ta bort henne. Jag vet att jag gjorde rätt men kände mig ändå som en svikare genom att lämna henne kvar på Strömsholmen. Hon skulle ju med hem, oavsett skick! :(

Så här efteråt måste jag acceptera ödet och ta hand om min andra katt. Jag är en kattmänniska och har gjort det allra bästa för mina katter. Beslutade mig för att göra en liten minnesplats för Wilma där hon hittades, utanför mitt sovrumsfönster, hon hittade hem och tog sig hem trots förlamningen. Klorna var nedslipade på både bak och framtassar, hon måste verkligen ha kämpat och dragit sig hem. Det gör mig ledsen men samtidigt glad att hon blev funnen och inte dog utomhus utan med sin familj. Jag saknar min Wilma och känner mig inte som det bästa sällskapet nu. Känns som jag lever i en bubbla och inte kan ta in så mycket annat. Ingen annan katt kan ta Wilmas plats, det vet jag :(  Jag saknar dig så......