Sjukskriven en kortare tid!

Det har varit mycket nu...alldeles för mycket! Vissa undrar hur jag orkar, jag likaså. Jag är härdad, det är jag. Blir som sagt inte förvånad längre över saker som händer. Gick till vårdcentralen och pratade med farbror doktorn. Han bara skakade på huvudet och satt stundom mållös när jag berättade om saker jag varit med om. Det är ju gamla saker som gör sig påminda också, allt kommer på en gång när det händer nya trauman. Han ordinerade vila/ aktivitet....men hittade inte ord för allt som jag berättade.

Jag har mycket obearbetat men har kämpat mig igenom dessa saker på egen hand. Visst, alla skulle vi ha någon att prata med, en egen oberoende människa som skulle orka lyssna på våra problem. Jag har min familj, mina barn & syskon. Men kan inte låta bli att tycka synd om dom, som får stå ut med ett och annat.

Detta påverkar ju deras liv också, alla konstiga , knäppa oförståeliga händelser! Men jag har inte bara problem, det finns mycket positivt i mitt liv, måste bara rensa ut det gamla först och gå vidare. Jag är nog en väldigt glad människa i grund och botten som inte ältar problem på krogen eller jobbet. Visst händer det att jag nämner saker som känns aktuella just då men jag ältar inte.

Jag har valt att skriva om vissa saker i min blogg för att jag känner att jag mår så mycket bättre då och att folk som känner mig ska få känna mig som den jag är och inte höra saker i förbifarten och bilda rykten. Tyvärr så finns det ju alltid folk som pratar om saker dom inte vet utan bara hört, får leva med det också.

Jag klarar mig igenom det här också och jag förstår att min familj blir oroliga, men jag fixar det här...tro mig. Snart är jag på banan igen och lever som aldrig förr. Min katt Wilma tänker jag på varje dag och kommer så att göra, saknar såå.....och har nog fortfarande inte fattat att hon inte finns.

När jag stänger fönstret på kvällen så får jag känslan att jag stängt henne ute. Jag häller fortfarande upp mat för 2 katter och får slänga det som blir över. Jag har lämnat allt som det var för att mildra sorgen. Min andra katt ger mig också mycket tröst.

Jag är glad för vänner jag har, vissa har ringt och kollat hur jag har det andra har gjort på andra sätt. Jag vet fortfarande inte riktigt hur jag ska hantera det här med Wilma, kanske hittar en balans snart hur jag ska gå till väga. Döden är inte enkel men så definitiv.....

Ta vara på det ni har, man vet aldrig hur länge....kram & ta hand om er därute...