Minnesplatsen till Wilma!

Saknar henne så.....ett tag kände jag att jag aldrig skulle kunna gå vidare. Men livet är så, man tar sig igenom svårigheter trots allt. Wilma fattas mig....hon finns inte på sin vanliga plats, hon möter mig inte vid dörren, hon följer mig inte längre till affären. Jag håller mig levande tack vare att livet har sin gång.

Gråtattackerna är inte så ofta nu, har nog tömt mitt förråd snart. Men när jag väl sitter ensam så tänker jag på Wilma. Min andra katt, Wilmas mamma har suttit i alla fönster och tittat och sökt med sin blick. Dom har inte alltid varit sams men dom har funnits för varann. Ser också på katten Kezo att hon ändrat beteende på många sätt. Hon går ut endast för att göra sina behov och sen snabbt in igen. Hon följer varje steg jag tar överallt. Hon är mer kelig och lekfull på ett konstigt sätt. Hon har övertagit Wilmas plats i soffan, exakt på samma ställe. Hon har fått ensamrätt på mig och hon verkar trivas med det.

Hon vet...jag vet att hon vet...att Wilma aldrig mer kommer att komma hem. Den stunden i torsdags morse när dom var ensamna en liten stund tror jag att dom tog avsked. Wilma var förlamad i underkroppen och kunde endast resa sig med överkroppen på ett kämpigt sätt. Jag pratade med Wilma på ett lugnt sätt, höll henne i tassen i bilen och klappade henne på huvudet. Jag var i chock...i min enfald så trodde jag Wilma var odödlig.

Wilma var rädd för vad som skulle hända!

Wilma såg så oskadad ut där hon låg med sin tjocka fina päls.

Jag intalade mig att hon fått en smäll så att benen var brutna och att det skulle gå att fixa, men innerst inne förstod jag att det var allvarligare än så. Men avlivning fanns inte i mina tankar....absolut inte det! Jag kände mig som den barmhärtige samariten som lindrade hennes plågor genom att ta bort henne. Jag vet att jag gjorde rätt men kände mig ändå som en svikare genom att lämna henne kvar på Strömsholmen. Hon skulle ju med hem, oavsett skick! :(

Så här efteråt måste jag acceptera ödet och ta hand om min andra katt. Jag är en kattmänniska och har gjort det allra bästa för mina katter. Beslutade mig för att göra en liten minnesplats för Wilma där hon hittades, utanför mitt sovrumsfönster, hon hittade hem och tog sig hem trots förlamningen. Klorna var nedslipade på både bak och framtassar, hon måste verkligen ha kämpat och dragit sig hem. Det gör mig ledsen men samtidigt glad att hon blev funnen och inte dog utomhus utan med sin familj. Jag saknar min Wilma och känner mig inte som det bästa sällskapet nu. Känns som jag lever i en bubbla och inte kan ta in så mycket annat. Ingen annan katt kan ta Wilmas plats, det vet jag :(  Jag saknar dig så......