Idag är det 13 år sedan min sambos son dog i en bilolycka i USA! Han blev 17 år och 9 dagar! Smärtan min sambo känner sen den dagen det hände är obeskrivlig. Hur kan man överleva sina barns död? Tanken är hemsk, dom ska ju bara finnas där. Livet är skört och tur är väl att man inte vet något om framtiden.
För några veckor sedan dog en vän till mig hastigt. Jag tänker på honom varje dag och skulle gärna vilja gå på hans begravning men jag känner att jag inte klarar det. Jag tror han vet att jag tänker på honom och ser mig när han sitter på sitt vita moln.
Människor dör och det enda som känns acceptabelt är när man dör av ålder. Alla ska bli gamla och ingen ska dö i varken olyckor eller sjukdomar. Men så är det ju inte. Vi får leva här och nu, vi har ingen aning om vad som väntar oss. Livet är inte långt och tiden rusar iväg. Så är det att leva..... gör nu det bästa av det, kramar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar