Jobbat heldag idag! Tog ett riktigt varmt bad när jag kom hem för att tina kroppen efter en riktigt kylig promenad i det nu svinkalla vintervädret. Sen iväg till bion där det visade sig att halva släkten skulle se samma film. Vi gör ofta saker tillsammans som säkert våra respektive inte kunnat missa. Men det här var inte planerat. Filmen vi såg heter "Svinalängorna". Var lite orolig innan filmen för att jag läst en annan blogg om en tjej som sett denna film.
Hon ångrade sig att hon sett den på bio för den gav henne både panikångest och andra besvär. Eftersom jag nu har haft panikångest så visste jag inte vad som väntade mig och blev lite obehaglig till mods . Alla bär vi på olika ryggsäckar av alla de slag så reaktionerna blir ju olika. Nu gick det ju bra men hade nog inte kunnat sett den när jag mådde som sämst.
Filmen var otroligt bra men också stundom väldigt obehaglig och ledsam. En "tung" film med mycket sorg och glädjestunder kan jag summera den som. Det handlade om en finsk familj och deras familjeliv med alkoholen i centrum. Tragiskt att barn ska behöva uppleva sådant och den oro dom känner. Att inte veta vad som väntar en när man kommer hem från skolan mm. Det som var kul var att man fick se filmen i olika tidsperioder. Slutet av 60-tal med början av 70, för att efter en stund vara inne i nutid. Eftersom jag nu är själv från Finland så kan jag inte låta bli att tänka om att det är så här man ser oss som kommer därifrån ? Hoppas inte , för detta finns även i Svenska familjer.
Ja, detta är en film att tänka på och bära med sig! Känner igen mig själv i filmen det här med att ta hand om sitt syskon, min tvillingbror. Det här är en film som berör oss alla även om man känner att det är långt ifrån sitt eget eller andras liv som man känner. Så här är det många som har det, tyvärr! Se den! Några tårar fälldes i biosalongen och även från mig. Söndagskramar till er som läser.
Ja, det var en sevärd film! Jag tänkte också på hur bilden av "finnarna" lades fram. De skrek finska svordomar så att det ekade vittu i hela biosalongen. Då skämdes jag fast jag slutat att skämmas för andra för länge sen. Kände också igen mig i scenen som barn där mamman satt och höll om barnen i soffan, när fyllegubben härjade. Den förtvivlade och förlamande känslan av rädsla.
SvaraRadera